När min vän Diana försvann under sommaren och hennes bänk stod tom den första dagen av vårt andra gymnasieår visste vi alla vad som hänt. Hon hade ju missat alla skolresor och klassfester, varit tvungen att gå hem varje gång vi andra skulle sjunga med skolkören, bada eller gå på kafé. Nu var hon fängslad för gott. Vi visste det. Men våra lärare såg inte. Förstod nog inte, eller visste inte vad de skulle ta sig till.

Läs Lina Nordquist debattartikel i UNT.