Debatt: Det är migrationspolitiken som är problemet – inte Bader

I Upsala Nya Tidning publicerade lördagen den 27 december en artikel som beskrev hur 18-årige Bader Esbano, gymnasieelev på försäljning- och serviceprogrammet på Bergstrands gymnasium i Uppsala, fick besked om utvisning genom ett telefonsamtal mitt under lektionstid. En ung människa som genom utbildning, språkinlärning och social förankring tydligt visat en vilja att bli en del av det svenska samhället reduceras därmed till ett administrativt avslagsärende.

Det väcker en principiell fråga som sträcker sig långt bortom det enskilda fallet med Bader.

När besked av denna dignitet förmedlas på ett så avhumaniserat sätt riskerar det dessutom att underminera förtroendet för hela myndighetsutövningen.

Ur vårt socialliberala perspektiv är migrationspolitiken varken gränslös eller mekanisk. Den bygger på en balans mellan rättsstatens behov av ordning och individens rätt till frihet, ansvar och möjligheten att bidra. När denna balans rubbas uppstår beslut som är formellt korrekta men materiellt orättfärdiga.

Baders situation är ett tydligt exempel på detta. Ett regelverk som inte förmår väga in verkliga livsvillkor riskerar att bli ett självändamål snarare än ett verktyg för rättvisa.

Socialliberalismen har aldrig hävdat att alla ska få stanna. Tvärtom kräver ett öppet samhälle tydliga gränser. De som systematiskt begår grova brott, som undergräver andra människors frihet eller som konsekvent vägrar respektera grundläggande demokratiska normer, kan inte självklart göra anspråk på att stanna. Ett samhälle som inte vågar ställa krav riskerar att förlora sin sammanhållning. Därför måste också kraven riktas rätt, annars urholkas deras legitimitet.

Just därför blir Baders fall så anmärkningsvärt.

Han tillhör inte den grupp som belastar samhället, utan den som investerar i det. Han studerar, sköter sig, har stark lokal förankring och vill skapa sin framtid i Sverige genom företagande. Att utvisa honom innebär att migrationspolitiken riktas mot fel människor.

När systemet slår mot dem som följer reglerna, tar ansvar och bidrar, men samtidigt saknar träffsäkerhet mot verkliga problem, har politiken tappat sin kompass. Det sänder också en signal till andra unga i liknande situationer att ansträngning och ansvarstagande inte spelar någon roll.

Detta är inte bara en fråga om medmänsklighet, utan om legitimitet. Rättsstatens styrka ligger i dess förmåga att tillämpa lagar med proportionalitet och urskiljning. Ett regelverk som inte kan göra skillnad mellan destruktiv frånvaro av ansvar och konstruktivt deltagande riskerar att förlora allmänhetens förtroende. I längden skadar detta respekten för både lagar och institutioner.

Därför krävs nu handling. Migrationsverket bör ompröva beslutet i Baders fall med större vikt vid faktisk integration och framtida samhällsbidrag. Regeringen och riksdagen bör samtidigt säkerställa att lagstiftningen ger utrymme för sådana bedömningar. Vårt samhälle måste vara tillräckligt robust för att säga nej till dem som hotar det men också tillräckligt klokt för att säga ja till dem som vill bygga det. Politikens uppgift måste vara att skapa förutsättningar för långsiktig sammanhållning, inte kortsiktig administrativ bekvämlighet.

Om Sverige inte kan skilja mellan dem som river och dem som vill bygga, då är det inte individen som brister, utan systemet. Och ett system som konsekvent träffar fel måste man våga reformera.

Wille Holmberg, distriktsordförande LUF Uppsala län
Malin Sjöberg Högrell, regionråd (L) Region Uppsala
Jennie Claesson, kommunalråd (L) Uppsala
Svante Forslund, gruppledare (L) Enköping
Lotta Viström, gruppledare (L) Knivsta
Irmeli Bellander, gruppledare (L) Östhammar
Sara Nordfors, gruppledare (L) Tierp
Somir Sinharay, gruppledare (L) Håbo

Publicerat i UNT 13 januari 2026.