Den personliga friheten är hotad

Debattartikel i UNT 7 oktober 2016:

Tänk dig att behöva hjälp för att gå, stå och kommunicera. Att vara helt beroende av andra för vänner, bio eller för att ens kunna gå på toaletten. För trettonåriga Olivia är det vardag. Den personliga assistansen var en frihetsreform som gav människor större inflytande över sina liv. I dag är den hotad. Det får vi inte acceptera.

Redan i dag lever Olivia och andra i hennes situation i samhällets utkant. Många kommuner följer visserligen upp sin personliga assistans, men läser man revisionsdokument och sammanträdeshandlingar är det främst utbetalningar och ekonomi man granskar. Kvalitet kommer i bästa fall i andra hand. Ibland knappt alls.

I Bengt Westerbergs rapport ”Personlig assistans – en hotad frihetsreform” är den viktigaste slutsatsen att samhället inte får sänka ambitionsnivån. Allt från toalettbesök till biokvällar beror för Olivia och andra helt på ett starkt stöd från samhället. Studie efter studie är också tydlig med att föräldrar och andra anhöriga riskerar fysisk och känslomässig utmattning. Personlig assistans är grunden för att familjemedlemmar ska orka arbeta och hålla sig friska, men också för att kunna utveckla föräldra-barn-relationen till en relation mellan vuxna, självständiga individer. Precis som andra tonåringar vill Olivia kunna frigöra sig från sina föräldrar.

Den minst sagt modesta frihet den personliga assistansen ger ska nu kvävas. Regeringen motiverar avlövningen med att mer ”träffsäkra insatser” behövs. I praktiken innebär det att samhället och den rödgröna regeringen ska avgöra vad som är träffsäkert för varje människa. De rödgrönas förslag är en kräftgång tillbaka till 1980-talet.

När regeringen utarmar funktionshindrade människors möjligheter att få personlig assistans slår det hårt och direkt mot Oliva och mot andra som har det som hon, oavsett ålder. Det är de redan stumma som tystas, de redan osynliga som göms undan. Det drabbar de människor i vårt samhälle som har de svagaste rösterna och den allra minsta friheten. Den personliga assistansen är den insats som enligt människor själva är viktigast för deras livskvalitet. Den ger dem en frihet de inte kan få om inte andra kan vara deras ben, armar, ögon eller hjärnor. Självklart ska omfattningen av insatser bedömas noggrant. När behovet väl bestämts måste det vara självklart att Olivia och andra tillsammans med sina familjer måste få avgöra hur de helst vill leva sina liv.

Hade det funnits stora pengar att spara hade det kanske vara lättare att förstå hur regeringen resonerar. Eftersom den stora kostnaden består av löner till de personliga assistenterna skapar frihetsreformen 120 000 arbetstillfällen. Samhället får tillbaka ungefär hälften i form av skatter – och den andra halvan räcker inte på långa vägar till de alternativa stöd regeringen tänker sig.

Olivia förtjänar bättre än att få sitt liv förvandlat till en felräknad budgetregulator. Vi måste alla hjälpas åt att vara röst och megafon. Vi måste skrika oss hesa över hotet om neddragen assistans. Vi måste kräva internkontroll och granskning av hur människor som Olivia har det om dagarna, inte bara få statistik om kostnader. Vi måste inrätta LSS-råd i kommuner och lyssna på berörda, så att vi kan hitta problem och förbättringsområden.

Vi har alla rätt till en värdig vardag och jämlik omvårdnad och sjukvård. Ändå lever människor som Olivia just nu nära en avgrund. Det är vårt ansvar att vara den blåslampa på samhället som gör att lagens syfte efterlevs. Om stödet till människor med funktionsnedsättning försvagas måste konsekvenserna belysas med strålkastare och skrikas ut med stora, svarta rubriker. Vi måste backa upp Olivia.

Christina Örnebjär

riksdagsledamot (L), barnrättspolitisk talesperson

Bengt Eliasson

riksdagsledamot (L), funktionshinderpolitisk talesperson

Lina Nordquist

vårdpolitisk talesperson (L) Liberala Kvinnor, landstingsråd i Uppsala län

http://www.unt.se/asikt/debatt/assistansen-ar-hotad-4396213.aspx