Malins tal på manifestationen för Elsa 17 maj

Kära medmänniskor,

Tack för att ni är här idag. För Elsa.
Och för alla andra kvinnor som inte blivit hörda.

Vi brukar säga att ett samhälles moral prövas i hur det behandlar de mest sårbara. Och i så fall har Sverige just nu inte bara ett politiskt problem, vi har ett moraliskt haveri.

Elsa blev utsatt för ett övergrepp av en person som skulle ta hand om henne i hennes hem.
Men samhället svek henne inte bara en gång, utan två.
Först genom själva övergreppet.
Sedan genom tystnaden. Genom ansvarsfrånsäganden. Genom att neka henne insyn i sin egen utredning.

Och Elsa är inte ensam.

I Luleå dömdes en hemtjänstanställd efter att ha våldtagit en kvinna i 80-årsåldern, trots tidigare varningar.
I Umeå rapporterades över 200 avvikelser på ett äldreboende – ett av dem slutade i dödsfall.
I Värmland tvingades äldre uträtta sina behov i sängen, på ett plastskynke, medan de hängde i selar.

Det här händer.
I vår välfärd.
I vårt Sverige.
Och det är inte olyckor. Det är strukturella brister. Det är ansvar som aldrig togs.

Det här handlar om våra mammor.
Våra farmödrar. Våra mormödrar.
Kvinnor som burit det här landet genom generationer.
Och nu, när de är som mest sårbara – då vänder systemet bort blicken.

Och det är därför vi kräver en Lex Elsa.
För trygghet. För värdighet. För rättvisa.

Lex Elsa måste bli en nationell reform, inte ett pressmeddelande. Inte en ursäkt. En lag.

Därför kräver vi i Liberala Kvinnor:
– Att allvarliga övergrepp alltid leder till en oberoende granskning, att ansvar utkrävs och att anhöriga får veta vad som hänt.
– Och att lagen skärps så att äldre kvinnor skyddas – med bättre uppföljning, värdegrundsutbildning och tydliga krav på trygghet i hela omsorgen.
– Och att systematiskt kvalitetsarbete blir ett lagkrav – med riskanalyser, uppföljning och årliga utbildningar i värdegrund och mänskliga rättigheter.

Det här är inte detaljstyrning.
Det här är ansvar.
Det här är vad människovärde kräver.

Det är också jämställdhet.
För det är äldre kvinnor som drabbas allra mest.
De som levt långa liv, fostrat barn, arbetat i det tysta, vårdat anhöriga – och som nu får höra att deras upplevelser inte är tillräckliga för att agera på.

Det är inte bara brist på rutiner.
Det är brist på respekt.

Vi tänker inte acceptera det.
Vi tänker inte låta nästa Elsa larma förgäves.
Vi tänker inte svika våra mödrar en gång till.

Känslan av trygghet i sitt eget hem, att kunna låsa dörren, lägga sig i sin säng och veta att ingen kommer att göra en illa, är inte en lyx. Det är en rättighet.

Och den ska gälla i hela landet.
Oavsett ålder. Oavsett postnummer.

Jämställdheten slutar inte vid 65 års ålder, jämställdhet gäller hela livet.

Lex Elsa är vårt krav.
Vårt ansvar.
Och vår kamp.

Tack.